Jag vaknade klockan åtta av att väckaren ringde. Varför man ställer den på en lördag kan man fråga sig men det var faktiskt så att både mamma och pappa jobbade från morgonen så jag skulle upp och ge hunden mat. Efter han fått sitt käk gick jag ut med honom i inhängnaden. Egentligen brukar han kunna vara där själv men han har kommit på att man kan hoppa över stängslet om man ser eller känner något intressant utanför, dvs han är inte riktigt säker. Vädret var klart, solen sken på en klarblå himmel och det var inte kallt. En kvinna kommer gående förbi med stavar. Det låter ganska mycket men Milton han tittar bara. Det var ju possitivt.

När han gjort sitt går vi in igen och nu hade jag planerat att lägga mig igen men jag hade redan blivit pigg så då hade jag klivit upp för morgonen. Igår la jag mig halv två så det blir 6,5 h sömn. Jag får väl vila upp mig nästa natt istället. Det händer inte direkt något speciellt på morgonen, jag käkar frukost, är på datorn, hunden sover och syster med.

Vid tolv väcker jag henne och vi äter lunch. Sedan bär det av på en promenad. När vi vandrat ett bra tag i skogen och har Milton lös skymtar jag människor mellan träden. Milton har ju inte sett dem och vi funderar på om vi ska koppla honom nu eller om vi ska utamana ödet. Vi väljer det riskabla alternativet, att icke koppla. Vi går en bit till och plötsligt får han också syn på dem. Det är två gammla tanter men varsin spark. Milton stannar upp och vi lockar på honom men ingen reaktion. Han står riktigt förstenad. Vi tjoar och springer bortåt och jag ser att han tar något språng mot dem men stannar upp igen. Vi springer ännu längre bort och tillslut springer han.... MOT OSS!!! Beröm, beröm, beröm och beröm får han och oj så härligt! Sedan kopplar vi honom och går fint förbi.

En flatte är ju känd för att göra "fort och fel", den tänker inte efter innan utan är väldigt impulsiv. Att Milton stod så länge sådär stel förvånar mig. Jag tänkte antingen kommer han direkt till oss eller direkt till dem. Han måste verkligen haft beslutsångest men när mattarna försvann bortåt fick han lite morsgriskänslor och valde rätt. Med tanke på att han är väldigt säker i sig själv, ingen som är rädd att göra saker på egen hand, i slyngelåldern och otroligt social och glad åt allt och alla är jag jättestolt!

Jag sätter in några bilder från dagens promenad.

 Här är vi i början på promenaden.

 Milton hittar en jätterolig pinne.

 På språng.

 Vandrar längs skoterspår på isen.

Man kan se att denna hund är full av energi.

 Kunde varit en fin bild om det inte var för den där svart fläcken i mitten.

 Tungan rätt i mun.

Här har lillmatte hand om kopplet.

 Tränar lite fot längs vägen.

 Här vandrar vi på.

 Väl hemma igen är han herre på täppan.

Så var denna promenad slut.

Puss hejs!