Den 16 juni 2007 hämtade vi Milton. Då var han exakt 8 veckor gammal , liten och fruktansvärt söt. Samtidigt hämtade ett ungt par deras tikvalp. Uppfödaren Gunilla sa att de var väldigt lika, det som skilde dem åt var att en var tik och en var hane. I sättet var dock Milton mer framåt, det märktes direkt.

Ja, det gick någon vecka och Gunilla uppdaterade sin hemsida men varsin sida till varje valp. Denna tikvalp som blev hämtad samtidigt som Milton fanns dock inte med. Att man bara kan glömma en valp sådär kunde jag inte tänka mig, nej någonting måste ju ha hänt.

Ännu några veckor gick, ja någon månad gick, och vi var med i en valpkurs. Gunilla och en annan supertrevlig kvinna vid namn Linda var ledare för kursen. Så vid en träff frågade vi hur det kom sig att en valp var borta från hemsidan. Gunilla berättade då att efter bara kanske 2 veckor sedan hon flyttat upptäckte de något konstigt i ögat. Efter veterinärundersökning konstaterade man att hon hade en tumör i ögat. Hon var alltså tvungen att avlivas.

Ååå det skär så i hjärtat när jag ser den lilla valpen, full av den livsglädje hon har och den glädje hon sprider som helt plötsligt slocknar. Jag kan förstå den enorma sorgen som slukar en. Hon, den nya matten som tagit ut semester för att fullt ut kunna ägna tid på någonting hon väntat på och älskar. Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

När Milton hade blivit några månader, nu minns jag inte exakt men kanske 4...? Ja, iaf så stoppade pappa mig ute på gårdsplanen när jag kommit hem från sommarjobbet. Han berättade att Milton hade haft konstiga beteenden, vinglat omkring, falllit in i väggar, flåsat och inte kunnat ligga still. De hade varit till veterinären som hade tagit prover men de syntes ingenting. De misstänkte värmeslag eller att han ätit något olämpligt. Värmeslag kunde vi dock räkna bort direkt. Han hade varit ute och kissat och bajsat men inte legat i solen länge eller så. Han hade mest varit inomhus och där var det ju svalt och skönt. Vatten hade han haft tillgång till hela tiden. Att han ätit något olämpligt var däremot ganska tänkbart. Han har en stor inhängnad där han säkert kan ha hittat något olämpligt. Svamp lutade det såg mest åt.

När jag kom in såg det ut som om Milton var full. Han vinglade omkring och kunde inte finna ro. Direkt han la sig ner klev han upp för att sedan lägga sig på nytt. Å vad det gjorde ont att se. Våran lilla, lilla älskade vän. Dessutom kunde vi ingenting göra, det var bara vänta och se. Skulle han bli sämre var vi även tvungen ta oss till Luleå Djurklinik för i Piteå var det stängt. Jag gick in på datorn och in på hitta.se och skrev ut kartor på vars de låg så vi skulle hitta så fort som möjligt. Vi, vår familj som bestämt att han inte skulle få vara på möbler sket i den saken. Jag tog upp honom i soffan där han fick ligga och mysa för tänk ifall det här var sista timmarna i hans liv. Ja, jag var ledsen över tanken men på något sätt var jag säker på att han skulle klara det, han är så stark vår lille vän. Jo, minsann. På kvällssidan var han så gott som återställd och vi kunde lägga oss med ro i kroppen.

Och varför berättar jag det här. Jo, för jag och pappa har just suttit här tillsammans och tittat på bilder från Miltons valptid, när han precis hade kommit. Att se hur liten han varit och att inse att det är samma hund idag. Nästan obegripligt. Jag förstår däremot att man måste ta vara på varje dag, varje minut man har tillsammans och hoppas man får ha en massa underbara stunder tillsammans i många, många år framöver.

Lite bilder från valptiden.

När man inte har annat för sig är det skönt att sitta här ett tag. Vad jag ska skriva vet jag egentligen inte, jag meddelar bara att jag är här. Snart är skoldagen slut men jag ska hinna på staden en stund. När jag åker buss hem sedan ska jag inte somna som jag gjorde igår. Det ledde till att jag missade min busshållsplats och fick gå en längre bit hem än vanligt. Hejs!