Nu har jag gråtit. När jag tittade igenom bilderna från senaste utställningen så kunde det bara inte hejdas. Han skötte sig så fruktansvärt bra, var så fruktansvärt snygg och det gick så fruktansvärt bra. Det var en början på något stort, något fantastiskt, kanske den bästa dagen i mitt liv. Vi fick våran första rosett, ett rosa vackert CK. Den rosetten skulle snart få sällskap av andra rosetter, bli en i mängden. Jag kunde se det framför mig. Men den rosetten skulle alltid vara den mest värdefulla, hans första egna rosett. Nu kanske den inte blev viktigast eftersom det var den första utan även för att det kanske också var den sista. Linda ropade och sa att nästa gång, med lite bättre päls, så står han en placering högre upp (dvs 1:1) Men blir det någon "nästa gång"? Det fina vi hade där kanske aldrig får upplevas igen. Jag önskar att det inte var såhär.

"Maskulin hane med bra propotioner. Välformat huvud. Bra över och underlinje i utmärkt kondition. Välvinklad bak. Rak överarm. Bra benstomme. Något hög svans i rörelser. Mycket goda rörelser från sidan. Något trång bak. Bra temperament och päls".

Ännu en dag har passerat. Jag har haft en otroligt trevlig dag på jobbet, vi skrattar och skämtar som aldrig förr. Solen har varit framme och vi sommarfåglar som varit ute hela dagen får sig lite färg minsann. Träffade även Maria från lydnadskursen och snackade hund. Det kan man babbla om i evighet, min handledare var tvungen "slita" mig därifrån. Hon har också fått veta, helt omedvetet att en armbåge inte är riktigt som den ska. Jag vet precis hur hon känner.

Konstigt nog känns det som om jag smält saken ganska bra. Själva beskeddagen var hemsk, igår var det lite bättre och idag har jag ärligt talat inte gråtit någonting men visst är man ledsen över det. Men jag kanske inte har förstått det än? Hursomhelst, nu blickar vi framåt, istället för att vandra i mörker som inte leder någon vart.

Jag hade en liten Matte-Milton-stund idag. Vi for till havet och tog oss några dopp. Milton plaskade, hoppade, simmade och var otroligt glad! Det syntes låååånga vägar! Jag var lite vågad och tog med dummyn. Ja, efter att vi lekt av oss kastade jag den från bryggan och Milton sprang som en blixt ut för att hämta den. Han simmade tillbaks och hoppade upp på bryggan. Bryggan måste jag säga var till hjälp för nog ville han gärna ta sig förbi. Jag provade tre gånger tror jag och sista gången så stannade han framför mig och jag kunde ta den ut munnen. Tyvärr hade jag ingen kamera med mig, det hade säkert blivit fina bilder.

Jag måste ju nämna att Djurkliniken i Öjebyn ska flytta till en större lokal. Mamma berättade att hon hört att de ska ha friskvård ex. bassäng. Hundar men höftfel kan ju träna upp höften genom simning. Jag ska minsann ta tillfället om det går. Här är en blogg som jag skulle ge till min faster. Här kommer den: http://www.mirrekex.se/. Den hunden hade precis samma höfter som Milton men har tränat upp dem så nu har han B på båda.

På kvällssidan har jag sett Hemmings spela mot Morön (2-2). Nu ska jag se vad jag ska hitta på, känner mig lite hungrig. Kram.