Jag sätter mig på gräsmattan och han kommer springade i full galopp med renhornet i munnen. Han lägger sig i mitt knä och vill att jag ska hålla i hornet så det går lättare att gnaga på det. Jag kliar honom på magen och pussar honom på huvudet. Solen skiner, gräset är mjukt och grönt och vi sitter precis i skuggan bakom ett träd. Det finns ingen anledning att vara ledsen.

Men besked vi fick igår ligger som en klump i magen, det kommer det nog göra en lång tid framöver, om inte för evigt. Jag var så inställd på att han hade perfekta höfter, det var bara så. Det kommer garanterat komma ett nytt besked där de meddelar att det blandat ihop papprena, att han är perfekt. Eller kommer det?

Varje gång jag ser på honom så tänker jag på det. Våran lilla, friska, glada vovve, inte skulle han ha det såhär. Tårarna kommer lite då och då, när jag varit på jobbet har det inte varit några problem men nu när jag är hemma igen blir det ledsamt. Men jag blir ändå så varm om hjärtat när han helt omedvetet skuttar omkring ute på gården, lycklig, glad och full av liv. Tänk om man fått leva som en hund, utan alla dessa bekymmer som gör det så svårt för människan. Att leva i ovisshet och bara leva livet.

Min högsta önskan är att han får leva ett helt normalt liv, helt utan men. För det är han värd.

Min älskade vän.