Jag vaknade klockan åtta av att väckaren ringde. Varför man ställer den på en lördag kan man fråga sig men det var faktiskt så att både mamma och pappa jobbade från morgonen så jag skulle upp och ge hunden mat. Efter han fått sitt käk gick jag ut med honom i inhängnaden. Egentligen brukar han kunna vara där själv men han har kommit på att man kan hoppa över stängslet om man ser eller känner något intressant utanför, dvs han är inte riktigt säker. Vädret var klart, solen sken på en klarblå himmel och det var inte kallt. En kvinna kommer gående förbi med stavar. Det låter ganska mycket men Milton han tittar bara. Det var ju possitivt.

När han gjort sitt går vi in igen och nu hade jag planerat att lägga mig igen men jag hade redan blivit pigg så då hade jag klivit upp för morgonen. Igår la jag mig halv två så det blir 6,5 h sömn. Jag får väl vila upp mig nästa natt istället. Det händer inte direkt något speciellt på morgonen, jag käkar frukost, är på datorn, hunden sover och syster med.

Vid tolv väcker jag henne och vi äter lunch. Sedan bär det av på en promenad. När vi vandrat ett bra tag i skogen och har Milton lös skymtar jag människor mellan träden. Milton har ju inte sett dem och vi funderar på om vi ska koppla honom nu eller om vi ska utamana ödet. Vi väljer det riskabla alternativet, att icke koppla. Vi går en bit till och plötsligt får han också syn på dem. Det är två gammla tanter men varsin spark. Milton stannar upp och vi lockar på honom men ingen reaktion. Han står riktigt förstenad. Vi tjoar och springer bortåt och jag ser att han tar något språng mot dem men stannar upp igen. Vi springer ännu längre bort och tillslut springer han.... MOT OSS!!! Beröm, beröm, beröm och beröm får han och oj så härligt! Sedan kopplar vi honom och går fint förbi.

En flatte är ju känd för att göra "fort och fel", den tänker inte efter innan utan är väldigt impulsiv. Att Milton stod så länge sådär stel förvånar mig. Jag tänkte antingen kommer han direkt till oss eller direkt till dem. Han måste verkligen haft beslutsångest men när mattarna försvann bortåt fick han lite morsgriskänslor och valde rätt. Med tanke på att han är väldigt säker i sig själv, ingen som är rädd att göra saker på egen hand, i slyngelåldern och otroligt social och glad åt allt och alla är jag jättestolt!

Jag sätter in några bilder från dagens promenad.

 Här är vi i början på promenaden.

 Milton hittar en jätterolig pinne.

 På språng.

 Vandrar längs skoterspår på isen.

Man kan se att denna hund är full av energi.

 Kunde varit en fin bild om det inte var för den där svart fläcken i mitten.

 Tungan rätt i mun.

Här har lillmatte hand om kopplet.

 Tränar lite fot längs vägen.

 Här vandrar vi på.

 Väl hemma igen är han herre på täppan.

Så var denna promenad slut.

Puss hejs!

Det blev en rask promenad i detta slaskiga väder. Milton skötte sig fint men oj vilken skillnad det blir när man vänder. Först, påväg bortåt var han fin men lite "på". Jag vill nämligen inte att han ska dra något alls utan kopplet ska vara slakt hela tiden. När vi sedan vände, då sökte han bara kontakt och gick nästan bara vid min sida hela vägen hem. Han älskar verkligen att få utforska världen.

När jag sedan kom hem gick jag över till farmor och farfar. Några frolic tog jag med mig för att träna med Bahco, deras stövare. Åå vad han är söt. Tidigare gångens övning satt kvar bra! Han kunde sitta ner och jag la ner en godis utan att han rusade fram utan sökte istället kontakt och sedan fick han ta den. När jag håller på säger farmor "Du har aldrig hört att det är svårt att lära gamla hundar sitta?" Det ligger något i det måste jag medge men det är aldrig försent som sagt. Min syster praoade på Grans Hundinriktningen förra terminen. Där var det en tjej som hade en setter som nu kanske var 9-10 år. Den hade fin kontakt och ja, var väldigt duktig och hon berättade att hon börjat träna honom när han var 8 år. Nu blev du kanske lite chockad?

Nu vill ögonlocken falla ner så jag tror jag ska dra mig tillbaka. Ska också öppna dörren till mitt rum så vovven får komma in och lägga sig. Godnatt!

Nu måste jag uppdatera tidigare dygn. I fredags släppte jag ut Milton på kvällssidan. Pappa skulle hålla koll på honom för en tidigare dag hoppade han över inhängnaden och fram till en karl med hund.

Ja, det gick några minuter och pappa hörde att han var under bron. När han bara några sekunder senare tittade ut genom fönstret gick en man men hund förbi men Milton han var ju under bron. En liten stund senare öppnade pappa dörren för att ta in honom. Han ropade men ingen hund kom. Vi ropade, men ingen hund kom. Ja då var det bara ut och leta. Pappa tog vägen upp mot skolan och jag tog andra hållet. Efter bara en liten stund kom pappa tillbaka med honom. Vid skolans soptunnor hade han strosat omkring men blivit jätteglad när pappa kom. Det pappa hade sett var inte en människa med hund, nej det var en människa med Milton. Aja, vi ska träna på att han inte ska hoppa över omän de kommer människor och hundar. Tidigare har det ju inte varit något problem men när det är så mkt snö så är det inga problem och har han väl kommit på att han kan ta sig ut och gör han ju det.

En god nyhet är att vi miljötränat mycket i helgen. Lördag gick vi på stan och Milton skötte sig mkt fint. Människor är inga som helst problem men andra hundar väldigt intressanta men går ändå väldigt bra. Sedan på kvällen kom några av mina vänner och han skötte sig sååå fint. Varken hoppar eller nafsar men nog är han glad.

Idag gick Bothnialoppet av stapeln. Det var ett fruktansvärt hemskt väder, snö, slask, blåsigt och kyligt. Mamma, jag, Linnea och Milton åkte dit för att se pappa gå i mål. Här fick Milton också miljöträning och han skötte sig så fint.

För vår del blir det ingen ridning idag. Vädret är inte det roligaste att köra i och det är ju en bit. Pappa brukar ju oftast träna medan vi är där men nu har han tränat nog för idag så då är vi snälla och är hemma. Vår ordinarie instruktör är även borta så vi har vikarie.

Nu ska jag käka något och sedan plugga matte. Oj så roligt!!! (inte!)

Puss hejs!

Den 16 juni 2007 hämtade vi Milton. Då var han exakt 8 veckor gammal , liten och fruktansvärt söt. Samtidigt hämtade ett ungt par deras tikvalp. Uppfödaren Gunilla sa att de var väldigt lika, det som skilde dem åt var att en var tik och en var hane. I sättet var dock Milton mer framåt, det märktes direkt.

Ja, det gick någon vecka och Gunilla uppdaterade sin hemsida men varsin sida till varje valp. Denna tikvalp som blev hämtad samtidigt som Milton fanns dock inte med. Att man bara kan glömma en valp sådär kunde jag inte tänka mig, nej någonting måste ju ha hänt.

Ännu några veckor gick, ja någon månad gick, och vi var med i en valpkurs. Gunilla och en annan supertrevlig kvinna vid namn Linda var ledare för kursen. Så vid en träff frågade vi hur det kom sig att en valp var borta från hemsidan. Gunilla berättade då att efter bara kanske 2 veckor sedan hon flyttat upptäckte de något konstigt i ögat. Efter veterinärundersökning konstaterade man att hon hade en tumör i ögat. Hon var alltså tvungen att avlivas.

Ååå det skär så i hjärtat när jag ser den lilla valpen, full av den livsglädje hon har och den glädje hon sprider som helt plötsligt slocknar. Jag kan förstå den enorma sorgen som slukar en. Hon, den nya matten som tagit ut semester för att fullt ut kunna ägna tid på någonting hon väntat på och älskar. Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

När Milton hade blivit några månader, nu minns jag inte exakt men kanske 4...? Ja, iaf så stoppade pappa mig ute på gårdsplanen när jag kommit hem från sommarjobbet. Han berättade att Milton hade haft konstiga beteenden, vinglat omkring, falllit in i väggar, flåsat och inte kunnat ligga still. De hade varit till veterinären som hade tagit prover men de syntes ingenting. De misstänkte värmeslag eller att han ätit något olämpligt. Värmeslag kunde vi dock räkna bort direkt. Han hade varit ute och kissat och bajsat men inte legat i solen länge eller så. Han hade mest varit inomhus och där var det ju svalt och skönt. Vatten hade han haft tillgång till hela tiden. Att han ätit något olämpligt var däremot ganska tänkbart. Han har en stor inhängnad där han säkert kan ha hittat något olämpligt. Svamp lutade det såg mest åt.

När jag kom in såg det ut som om Milton var full. Han vinglade omkring och kunde inte finna ro. Direkt han la sig ner klev han upp för att sedan lägga sig på nytt. Å vad det gjorde ont att se. Våran lilla, lilla älskade vän. Dessutom kunde vi ingenting göra, det var bara vänta och se. Skulle han bli sämre var vi även tvungen ta oss till Luleå Djurklinik för i Piteå var det stängt. Jag gick in på datorn och in på hitta.se och skrev ut kartor på vars de låg så vi skulle hitta så fort som möjligt. Vi, vår familj som bestämt att han inte skulle få vara på möbler sket i den saken. Jag tog upp honom i soffan där han fick ligga och mysa för tänk ifall det här var sista timmarna i hans liv. Ja, jag var ledsen över tanken men på något sätt var jag säker på att han skulle klara det, han är så stark vår lille vän. Jo, minsann. På kvällssidan var han så gott som återställd och vi kunde lägga oss med ro i kroppen.

Och varför berättar jag det här. Jo, för jag och pappa har just suttit här tillsammans och tittat på bilder från Miltons valptid, när han precis hade kommit. Att se hur liten han varit och att inse att det är samma hund idag. Nästan obegripligt. Jag förstår däremot att man måste ta vara på varje dag, varje minut man har tillsammans och hoppas man får ha en massa underbara stunder tillsammans i många, många år framöver.

Lite bilder från valptiden.

Vi har en stor hundgård som omfattar både gräsmatta (på sommaren) och skog. Den går även parallellt med vägen, kanske ca 50 m, men det är ett ganska stort dike mellan. Aja, plogen hade iaf plogat så nära kanten att hagen blev alldeles förstörd den biten. Förargligt. Men vad ska man göra?

Nyss kom Linnea hem med vovven, de har varit ute på promenad. Jag har haft tre pass idrott idag och ska nu ikväll iväg och åka skidor i Hemmings så jag kände för att ta det lugnt en stund. Det underlättar ju väldigt mycket om man är flera i familjen som är villiga på att rasta hunden. Eller "rasta hunden" låter som man gör det bara för att man är tvungen. Så är inte fallet! Att rasta, eller promenera med hunden är i vårat fall inte till för att han ska pissa och bajsa. Det är ju för att han ska få den fysiska och psykiska stimuleringen han behöver för att må bra och som att gå fint i kopplet, sköta sig vid hundmöten, lyssna på kommandon osv är ju något vi tränar då också. Min faster har alltid sagt "ju mer tid ni lägger ner på honom när han är ung, har ni 1000ggr igen". Att det stämmer är jag säker på.

Men på tal om att det är svårt att lära gamla hundar sitta. Jo det är klart, men absolut aldrig försent. Min farmor och farfar som bara bor tvärs över har en schillerstövare vid namn Bahco. Nu när ni hör "stövare" tänker ni en vild, galen hund som bara bor i bur. Nej, Bacho är alls inte sån. Först och främst bor han inomhus och för det andra är han världens absolut lugnaste hund. Nu fyller han snart 9 år och var i princip likadan i sättet vid 6 månader (som han var när han kom). Igår när jag och syrran var där kom jag bara på att träna lite med honom. Saker som vi gjort med Milton sedan han var valp fick Bacho en liten smakprov på. Jag höll fast Bacho i halsbandet och la en godbit på golvet. Han satsade direkt på att ta den men jag höll bara emot. Han tittade på godbiten och blev lite förvånad varför han inte fick den. Efter en kort stund gav han mig ögonkontakt och jag sa varsågod. Vi gjorde detta ett flertal gånger och tillslut kunde jag lägga ner godbiten utan att hålla fast honom. Han sökte ögonkontakt och då fick han ta den. Vi tränade lite fotgående inomhus. Jag visade att jag hade godis och lockade med glad röst. Oj, vad det syntes att han älskade det. Framöver blir det nog träning med honom, men först och främst prioriterar jag våran gosse.

Fina Bacho.

Ett långt inlägg hade jag inte tänk göra men så blev det. Vi hörs! Kram

När jag vaknar kommer jag ihåg gårdagen, utställningen. Innan själv klassen, när matte var lite nervös förstod Milton inte varför, och efteråt när matte var nöjd förstod Milton inte varför. Skönt, så skönt att få leva så.

Jag har haft en sluskig dag idag. Gått omkring med mjukiskläder hela dagen och en aningen rufsigt hår. Jag har inte varit ut en sekund men ska och rida kväll. Hoppning står det på schemat. Funderar på att duscha innan för att känna mig lite fräschare.

Pappa har varit ut med vovven på isen. Just nu ligger han i hallen, utstäckt så nästan 2 m lång. Man får passa sig när man går förbi för han är fenomenal på att stoppa en med tassarna för att bli kliad på magen. Idag har jag lagt ner min tidigare blogg på nogg för att satsa på denna. Två bloggar är inte smart.

Just ja, idag har jag även anmält Milton till en allmänlydnadskurs på SSRK Piteås hemsida. Hoppas nog många anmäler sig så den startar snart. Nu ska jag göra något nyttigare vad det nu kan vara. Vi hörs!

Ps. Sätter in ett fräscht kort på vovven.

Idag har vi varit i ridhuset på Grans hela förmiddagen. Det var SSRK utsällning så ridhuset var fullt av retrievers och spaniels. Milton startade i juniårklass denna gång. Milton skötte sig fint i ringen, lite het och intresserad av mycket annat men höll i trav och var fin när domaren kontrollerade bettet och kände igenom kroppen. Han fick en 1:a, ett rött fint band. Sedan i segerklassen placerade han sig som 5:a. Han blev alltså 5/11 vilket var jättebra! Vi var så stolta över vår lille prins. Sätter in några bilder.