Egentligen har jag inte tid att sitta här. Jag ska till Hanna med gänget och mysa och se film vid nio-tiden och jag var bara tvungen skriva ner vad som just hänt. Jag for ut på joggingtur med vovven. Kopplet åkte i fickan, ihopknölat och med dragkedjan stängd (hade detta varit för bara några månader skulle jag känna mig riktigt otrygg nu). Vi sprang på vägen, in på skogsvägen där vi mötte en man. Milton spetsade öronen, så som han gör när han blir nyfiken. Det tillståndet vill man helst inte ha när det är koncentration som gäller, han känns allmänt bortkopplat och vad som helst kan i princip hända. Jag nöp i honom lite och sa lite lågt men bestämt att han skulle "gå här". Finfint gick det. Sedan fortsatte vi springa, kom fram på vägen och sedan in på en skogsstig. Där fick han såklart springa helt fritt. Sedan kom vägen igen och nästan hemma möter vi en man med... en hund. Nä nu får det vara nog med fjanterier, nu försöker vi en gång för alla. Jag tog fram kopplet, höll det i handen, bara höll det. Rätt som det var hade vi passerat jägaren med jämthunden okopplat och Milton fick en massa klapp och beröm. Svårare än så var det inte!

Många av er tycker säkert att detta låter lite fjantit men det får va. Ni som känner till glada, nyfikna hundar vet vad jag menar. Detta är lycka.

"Yesterday I saw the sun shinin'
And the leaves were fallin' down softly
My cold hands needed a warm, warm touch
And I was thinkin' about you".