Dagen spenderades mestadels på stan idag. Först käkade jag och några vänner på Subland, sedan gick vi på UF-mässan och sedan gick vi på stan och tog den tidigaste bussen hem, 14:15. Hemma var jag då klockan 15 och välkomnades av en glad och nyvaken vovve. Från klockan 8 i morse hade han varit ensam. Sju timmar kanske låter mycket men Milton verkar klara av det utan problem.

Jag var dock orolig att han inte skulle klara av att vara hemma så länge när han blivit så gammal att blåsan klarar av det utan problem. Om han inte hade gjort det skulle vi inte kunna ha honom kvar och det skulle inte vara mindre än Fruktansvärt!!!! Jag har vid flera tillfällen hört eller läst att en flat ofta kan ha svårt att ha ensam, det är ju sociala hundar som älskar mänsklig kontakt. Tänkte dock att med ensamhetsträning från tidig ålder och att öka tiden successivt så skulle det säkert gå bra, vilket det också gjorde.

Idag hade vi matteprov och det gick faktiskt bra. Godkänt klarar jag galant skulle jag tro. Väl godkänt är heller inte helt omöjligt. Det blev en stor lättnad men jag har ju kvar en hel del ändå. Ikväll blir det engelskaglos- och spanskaglospluggning. Aldrig ska man ha en ledig stund.

Snart ska jag ut och motionera hunden, antingen promenad eller sparktur. Nu ska jag göra något nyttigt. Puss hejs.

Ja, vad ska man säga efter ännu en lång skoldag? Har lite smått panik över matteprovet på onsdag, de ca 100 verben i spanska som vi ska kunna till på fredag, svenskaredovisningen som jag inte vet när vi ska ha, engelskaglosorna till torsdag, boken jag skulle ha läst ut men som jag tappat bort, spanskaprovet nästa vecka, nationella provet i engelska också nästa vecka. Allt detta plus lite till ska hinnas med innan påsklovet, på 9 skoldagar.

Fast ska jag vara ärlig är jag inte såå oroad som ni kanske tror. Jag är en sådan människa som tar en dag i taget och oroar mig egentligen inte så mycket. Faktiskt ganska skönt att ha det så, var dag har ju nog av sin plåga.

Jag har börjat med en "ny" sak idag. Jag är i en liten skrivarperiod och skriver på kvällarna och när jag har tid. Jag åker ju buss ca 50 minuter till skolan och 50 minuter hem. Varför inte skriva då? Därför tog jag med mig mitt block och skrev en och annan sida. Det är inte bara roligt, tiden rusar även iväg.

Jag blev även jättelycklig idag när jag kom hem. På min säng låg ett nytt dressysspö! Syster och mor hade varit till staden och köpt ett sådant på Landmanna åt mig (och ett till syrran). Supersnyggt!!

Pappa har varit ut med Milton på prommis. Gick säkert bra. Han är väldigt fin i kopplet måste jag säga, aldrig stark. Har även börjat sparka med honom. Tänkte först att det är viktigt att han lär sig gå fint i kopplet när man promenerar för när man sparka så kan man ju tycka att det inte gör så mkt att han drar litegrand, snarare softare för sparkaren. Men då är det stor risk att de lär sig dra i vanliga fall också och de vill man ju inte!

Milton på en promenad under sportlovsveckan.

För övrigt är det bra med mig. Milton har ju haft en liten knöl på nosen, som ett myggbett stort men mera "knälaktig" men den har börjat gå ner. Med tanke på vad hans syster hade kan man ju bli lite rädd. Själv måste jag nämna att jag fick en liten fläskläpp idag. Vi spelade bandy på idrotten och en såndär orange, hård boll studsade upp i ansiktet, läppen. Tänderna klarade sig dock fint.

Nu ska jag börja med matten och sedan ska jag hinna ut och motionera i detta strålande väder:S

Kramar.

Nu måste jag uppdatera tidigare dygn. I fredags släppte jag ut Milton på kvällssidan. Pappa skulle hålla koll på honom för en tidigare dag hoppade han över inhängnaden och fram till en karl med hund.

Ja, det gick några minuter och pappa hörde att han var under bron. När han bara några sekunder senare tittade ut genom fönstret gick en man men hund förbi men Milton han var ju under bron. En liten stund senare öppnade pappa dörren för att ta in honom. Han ropade men ingen hund kom. Vi ropade, men ingen hund kom. Ja då var det bara ut och leta. Pappa tog vägen upp mot skolan och jag tog andra hållet. Efter bara en liten stund kom pappa tillbaka med honom. Vid skolans soptunnor hade han strosat omkring men blivit jätteglad när pappa kom. Det pappa hade sett var inte en människa med hund, nej det var en människa med Milton. Aja, vi ska träna på att han inte ska hoppa över omän de kommer människor och hundar. Tidigare har det ju inte varit något problem men när det är så mkt snö så är det inga problem och har han väl kommit på att han kan ta sig ut och gör han ju det.

En god nyhet är att vi miljötränat mycket i helgen. Lördag gick vi på stan och Milton skötte sig mkt fint. Människor är inga som helst problem men andra hundar väldigt intressanta men går ändå väldigt bra. Sedan på kvällen kom några av mina vänner och han skötte sig sååå fint. Varken hoppar eller nafsar men nog är han glad.

Idag gick Bothnialoppet av stapeln. Det var ett fruktansvärt hemskt väder, snö, slask, blåsigt och kyligt. Mamma, jag, Linnea och Milton åkte dit för att se pappa gå i mål. Här fick Milton också miljöträning och han skötte sig så fint.

För vår del blir det ingen ridning idag. Vädret är inte det roligaste att köra i och det är ju en bit. Pappa brukar ju oftast träna medan vi är där men nu har han tränat nog för idag så då är vi snälla och är hemma. Vår ordinarie instruktör är även borta så vi har vikarie.

Nu ska jag käka något och sedan plugga matte. Oj så roligt!!! (inte!)

Puss hejs!

Ja idag blev det inte någon skoldag för min del. Vet inte riktigt varför, jag kände bara för att vara hemma. Använde en liten vit lögn, att jag missat bussen, men det gjorde jag ju också.

Sedan är jag inte den typen som lägger sig igen och sover till kl 14. Nej jag har städat från kl 8 till ungefär nu. Hela huset! Känner mig så nöjd och stolt, jag ääälskar att göra någonting utan att någon vet det. Mamma och pappa ska annars städa i eftermiddag men då behöver de inte det. Det brukar vara mycket uppskattat.

Milton har även hjälpt mig att städa. Han följde med i varje rum och la sig ner för att se att jag var riktigt noga och inte missade något. Han är också totalt orädd för städsakerna. Han följer gärna med dammsugens tag med blicken men han vet att man inte får leka med den.

Innan jag började städa borstade jag Milton med kardan. Den får verkligen bort mycket hår och huvva var det blir hårigt på golvet. Milton var lite bråkig till en början, ville inte så still och ville gärna smaka på den men tillslut lunade han sig. I samma veva klippte jag klorna som också gick bra. Vi känner en bekant som har en goldentik som är kring 1,5 år. Hon är fruktansvärt rädd för klotången, bara de rör den springer hon och gömmer sig och pissar ofta på sig. Nog för att Milton kan vara ganska jobbig när han vill busa med sådana grejor men nog föredrar jag hellre att en hund är för "på" än att den är jätterädd. Lätt. När jag klipper lägger sig Milton oftast automatiskt. Sedan är han koncenterad på att få käka upp de små klotopparna och knippsas bort. Så efter varje knipps får Milton en liten pluttebit som verkar vara så god.

Just nu ligger han med huvudet under min stol och sover. Jag har däremot planerat att vi ska gå på en promenad nu så sova det får han göra sen. Vi hörs, puss!

Den 16 juni 2007 hämtade vi Milton. Då var han exakt 8 veckor gammal , liten och fruktansvärt söt. Samtidigt hämtade ett ungt par deras tikvalp. Uppfödaren Gunilla sa att de var väldigt lika, det som skilde dem åt var att en var tik och en var hane. I sättet var dock Milton mer framåt, det märktes direkt.

Ja, det gick någon vecka och Gunilla uppdaterade sin hemsida men varsin sida till varje valp. Denna tikvalp som blev hämtad samtidigt som Milton fanns dock inte med. Att man bara kan glömma en valp sådär kunde jag inte tänka mig, nej någonting måste ju ha hänt.

Ännu några veckor gick, ja någon månad gick, och vi var med i en valpkurs. Gunilla och en annan supertrevlig kvinna vid namn Linda var ledare för kursen. Så vid en träff frågade vi hur det kom sig att en valp var borta från hemsidan. Gunilla berättade då att efter bara kanske 2 veckor sedan hon flyttat upptäckte de något konstigt i ögat. Efter veterinärundersökning konstaterade man att hon hade en tumör i ögat. Hon var alltså tvungen att avlivas.

Ååå det skär så i hjärtat när jag ser den lilla valpen, full av den livsglädje hon har och den glädje hon sprider som helt plötsligt slocknar. Jag kan förstå den enorma sorgen som slukar en. Hon, den nya matten som tagit ut semester för att fullt ut kunna ägna tid på någonting hon väntat på och älskar. Jag blir så ledsen när jag tänker på det.

När Milton hade blivit några månader, nu minns jag inte exakt men kanske 4...? Ja, iaf så stoppade pappa mig ute på gårdsplanen när jag kommit hem från sommarjobbet. Han berättade att Milton hade haft konstiga beteenden, vinglat omkring, falllit in i väggar, flåsat och inte kunnat ligga still. De hade varit till veterinären som hade tagit prover men de syntes ingenting. De misstänkte värmeslag eller att han ätit något olämpligt. Värmeslag kunde vi dock räkna bort direkt. Han hade varit ute och kissat och bajsat men inte legat i solen länge eller så. Han hade mest varit inomhus och där var det ju svalt och skönt. Vatten hade han haft tillgång till hela tiden. Att han ätit något olämpligt var däremot ganska tänkbart. Han har en stor inhängnad där han säkert kan ha hittat något olämpligt. Svamp lutade det såg mest åt.

När jag kom in såg det ut som om Milton var full. Han vinglade omkring och kunde inte finna ro. Direkt han la sig ner klev han upp för att sedan lägga sig på nytt. Å vad det gjorde ont att se. Våran lilla, lilla älskade vän. Dessutom kunde vi ingenting göra, det var bara vänta och se. Skulle han bli sämre var vi även tvungen ta oss till Luleå Djurklinik för i Piteå var det stängt. Jag gick in på datorn och in på hitta.se och skrev ut kartor på vars de låg så vi skulle hitta så fort som möjligt. Vi, vår familj som bestämt att han inte skulle få vara på möbler sket i den saken. Jag tog upp honom i soffan där han fick ligga och mysa för tänk ifall det här var sista timmarna i hans liv. Ja, jag var ledsen över tanken men på något sätt var jag säker på att han skulle klara det, han är så stark vår lille vän. Jo, minsann. På kvällssidan var han så gott som återställd och vi kunde lägga oss med ro i kroppen.

Och varför berättar jag det här. Jo, för jag och pappa har just suttit här tillsammans och tittat på bilder från Miltons valptid, när han precis hade kommit. Att se hur liten han varit och att inse att det är samma hund idag. Nästan obegripligt. Jag förstår däremot att man måste ta vara på varje dag, varje minut man har tillsammans och hoppas man får ha en massa underbara stunder tillsammans i många, många år framöver.

Lite bilder från valptiden.

När man inte har annat för sig är det skönt att sitta här ett tag. Vad jag ska skriva vet jag egentligen inte, jag meddelar bara att jag är här. Snart är skoldagen slut men jag ska hinna på staden en stund. När jag åker buss hem sedan ska jag inte somna som jag gjorde igår. Det ledde till att jag missade min busshållsplats och fick gå en längre bit hem än vanligt. Hejs!

Nu har jag säkert hört på en och samma låt 1000 ggr, Follow through med Gavin Degraw. En riktigt riktigt fin låt för er som inte hört den och man blir liksom aldrig less den.

Nu närmar sig klockan halv sju och jag och pappa ska till Valsan denna gång och åka skidor. Hejs!

Idag känns det som om det verkligen är vinter. Mamma ropade att det var 21 grader och jag antog att det var inomhus eftersom jag nyss gnällt om hur kallt det var inne. Nej, det var 21 grader kallt utomhus.

Konstigt nog frös jag inte lika mycket som jag brukar när jag väntade på bussen. Det beror nog på att jag tog på mig en varm vinterjacka och ett par vantar.

Nu sitter jag och kikar ut genom fönstret. Solen skiner på en klarblå himmel och jag vill hem, hem, hem!